För mig handlar det inte om att jag inte kan, jag VET att jag kan. Det som folk säger, i all välmening, att det är bra att pröva på; att klara sig själv. Det har jag på sätt & vis gjort mer eller mindre i hela mitt liv. Nej, för mig handlar det om att inse att jag inte alltid måste eller behöver klara mig själv. Att jag istället måste lära mig att be om hjälp.

Men det handlar också om att jag, som är en "två-människa", inte trivs med att jag ofrivilligt måste klara mig själv & att jag tycker att jag inte vänjer mig det. Jag saknar den där andra personen som alltid finns där, som man delar livet, vardag, nöje, skratt & gråt med, som man skapar minnen tillsammans med. Jag tror inte människan är gjord för att leva livet ensam, jag vet att jag i alla fall inte är gjord för det. Och ibland blir alla dessa insikter bara för mycket & då rinner bägaren över & jag orkar inte. Men, det går ju över.